Själva idén om barnets rättigheter betonar att barn har rätt till att få sina grundläggande behov tillgodosedda, att få skydd mot utnyttjande och diskriminering, att få uttrycka sin mening, bli respekterade och att samhället genom de vuxna har en skyldighet att svara upp mot dessa krav. Det är de vuxna som måste se till att barnkonventionen förverkligas i praktiken.
Konventionen om barnets rättigheter – vanligtvis kallad barnkonventionen – antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige var ett av de första länderna som anslöt sig till konventionen. Barnkonventionen har så kallad folkrättslig kraft vilket innebär att de länder som skriver under konventionen måste respektera den och rapportera om vad de gjort för att genomföra den.
Fyra huvudprinciper vägleder
FN:s kommitté för barnets rättigheter, barnrättskommittén, som ansvarar för kontroll av konventionens efterlevnad, har identifierat fyra huvudprinciper som ska vara vägledande i tolkningen av de 54 artiklarna i konventionen.
De fyra huvudprinciperna är:
- Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
- Artikel 3: Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.
- Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva och utvecklas.
- Artikel 12: Barnet har rätt att göra sin röst hörd i frågor som berör det.
FN:s barnkonvention, svensk lag från och med 1 januari 2020
En inkorporering av barnkonventionen i svensk lag bidrar till att synliggöra barnets rättigheter. Det är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet i Sverige. Att barnkonventionen blir svensk lag innebär inte att barn får nya rättigheter, utan att konventionen får större genomslag och blir likställd andra svenska lagar, så som till exempel socialtjänstlagen och utlänningslagen. Barnkonventionen kan från och med nu åberopas i svenska domstolar som vilken annan lag som helst, något som inte tidigare var möjligt.